Naturvårdsbränning

Den bästa tiden att plantera ett träd var för 20 år sedan. Näst bästa tid att göra det är just nu.

Kontrollerade bränder har en lång historia inom skogsbruket.


I Sverige brann före 1900-talets början i genomsnitt en procent av skogsarealen årligen. När skogen fick ett ekonomiskt värde i mitten av 1800-talet, sökte människan med alla medel att stoppa brändernas omfattning. Idag brinner mindre än 0,016 procent. Att det nästan slutat brinna är en av de stora ekologiska förändringarna i skogen under 1900-talet. Detta har medfört att skogsbrand som naturlig störningsregim nästan helt har försvunnit ur det svenska landskapet. Bränder är en viktig ekologisk process och en del av den naturliga dynamiken i skogslandskapet. Naturtyper uppkomna efter brand är till exempel flerskiktade tallskogar (tallbrännor) och lövskogar med asp, björk, sälg och rönn (lövbrännor).

Tallen tål bränder bra, med tjock bark och högt ansatt krona. Eftersom det ofta gått lång tid sedan det senast brunnit har skogarnas karaktär förändrats genom konkurrensen från gran. Branden skapar miljöer där konkurrenssvaga insekter, kärlväxter, svampar och mossor kan etablera sig, bland annat genom ökade möjligheter för frön och sporer att gro. Branden har också genom historien utverkat ett starkt selektionstryck, vilket inneburit uppkomst av pyrofila organismer (arter som är beroende av brand). Ett 40-tal insektsarter och ett 50-tal svamparter är beroende av bränd ved eller mark för sin existens och dessutom gynnas ytterligare 100-talet arter av brand. Flera brandberoende organismer är sällsynta och återfinns på den nationella rödlistan. Om de brandberoende biotoperna och arterna ska finnas kvar krävs en ökning av antalet bränder i skogslandskapet, vilket främst innebär anlagda naturvårdsbränder.

För att bränning ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt, är det viktigt att veta var man ska bränna och varför. Motiven kan se olika ut i olika områden och i olika delar av landet, men det övergripande målet är att nå gynnsam bevarandestatus för brandpräglade naturtyper, beståndstyper uppkomna efter brand och brandgynnade arter.

Urvalet av bränningsområde och dess enskilda bestånd görs där naturvärdena bedöms kunna bevaras och höjas genom bränning. I områden och bestånd där höga naturvärden och hotade arter missgynnas av brand (oftast av brandrefugial karaktär) undviks däremot bränning. För varje enskilt bestånd som ska brännas upprättas en detaljerad bränningsplan med tydliga biologiska mål och belysande av alla säkerhetsaspekter.

För vissa arter är skogsbranden ett måste för överlevnad, för andra är den bara en konkurrensfördel. När fördelen är tillräckligt påtaglig talar man om pyrofila arter, det vill säga arter som är brandberoende. Förutom de fåtal arter som är direkt beroende av brand för sin reproduktion finns en stor mängd arter som starkt gynnas av brand genom ökade möjligheter till etablering, minskad konkurrens, ökad födotillgång med mera.

Därför bränner naturvården:

  • Innan skogen fick ett värde och brandbekämpningen började för 150 år sedan brann många skogar en till två gånger per århundrade, något djur och växter anpassade sig till.
  • Ungefär 100 arter insekter och svampar är helt beroende av brand för sin överlevnad.
  • Vissa växter, som svedjenäva, har frön som behöver hettan för att börja gro.
  • Bränderna kan locka till sig insekter som på många mil uppfattar lukten av rök eller känner av bränder genom infraröd-känsliga organ.
  • Bränderna ger mer död och döende ved. Ett tusental arter i landet hotar att försvinna i brist på liggande och stående död ved.